Gjorde en angenäm upptäckt för någon vecka sedan. Hittade ett kladdigt häfte där det stod "Berättelser" med mitt namn på. Efter närmare undersökningar så insåg jag att detta var mitt berättelseblock från mellanstadiet.
Tänkte dela med mig en berättelse jag skrev som 10-11-åring och skrivit på datorn nu (utan modifikationer) :
Det är år 1928. Jag bor i Frankrike och har bestämt mig för att åka till Mexico och senare ta mig förbi Stilla havet till Australien. Det var fortfarande sommar. Jag gick till hamnen som vanligt.
Och plötsligt hörde jag sjömannen Pierre ropa:
- Det är dags för mig att åka till Australien och jag vill gärna ha sällskap. Ni som vill får åka med mig till Australien gratis.
Jag nästan skrek ut orden:
- Jag följer med! Jag har ingenting emot äventyr.
- Tackar, och du kommer inte ångra det, sa Pierre.
- Javisst svarade jag.
Nästa dag packade jag det allra nödvändigaste. Jag gick till hamnen och steg ombord på skeppet Elisabeth II.
Vi åkte båt i flera veckor och flera veckor och plötsligt var vi framme vid Mexico.
Där hittade jag en herrelös hund! Honom tog jag med mig och kallade Albert.
Vi åkte vidare och plötsligt en dag blev det oväder.
- Jean, kan du gå och varna dem andra, sa sjökaptenen Pierre.
- Ja, sir.
Plötsligt kom en jättestor våg emot det lilla skeppet. Alla var tvungna att hoppa i vattnet.
Plötsligt slog jag skallen i en sten och allt blev mörkt!
När jag vaknade var jag på fast mark och bredvid mig skällde Albert.
Jag och Albert gick runt för att utforska landet.
Jag blev plötsligt förskräckt. Detta var en ö,en öde ö!
Och jag måste klara mig själv.
När jag gick ner till viken såg jag en stor koffert. I kofferten hittade jag en radio, kläder, mat, tallrikar, bestick m.m. Jag tänkte att det inte var så farligt trots allt. Jag letade efter torrt gräs och lera för att kunna bygga mig en hydda. Jag hittade material och började bygga hyddan.
Efter en dag var hyddan klar och jag och Albert tog in sakerna, maten och sånt. Senare somnade vi! Veckorna gick och blev till månader. Alla dessa dagar sysslade jag med att jaga, göra fint i hyddan och tillverka saker.
Nu har det gått fem år och jag har vant mig här.
- Albert, nu tycker jag vi ska ge ön ett namn!
- Voff, skällde Albert instämmande.
De närmaste dagarna funderade jag på vad ön skulle heta.
- Nu vet vad vi kan kalla ön. Vi kallar den för Jean-Albert ön.
Åren gick och jag kände mig ensam. Men jag tänkte att jag kunde skatta mig lycklig. Min familj hade däremot rövats bort en dag i Frankrike
En dag vaknade jag och hörde röster. Jag och Albert gick ut och gissa vem som stod där? Min familj!
- Vi lyckades fly, sa pappa och mamma. De berättade vad de varit med om och jag med. Vi bestämde oss för att bo kvar på ön. Åren gick och människor flyttade till ön och nu var inte ön en "öde ö" längre...
Tänkte dela med mig en berättelse jag skrev som 10-11-åring och skrivit på datorn nu (utan modifikationer) :
Det är år 1928. Jag bor i Frankrike och har bestämt mig för att åka till Mexico och senare ta mig förbi Stilla havet till Australien. Det var fortfarande sommar. Jag gick till hamnen som vanligt.
Och plötsligt hörde jag sjömannen Pierre ropa:
- Det är dags för mig att åka till Australien och jag vill gärna ha sällskap. Ni som vill får åka med mig till Australien gratis.
Jag nästan skrek ut orden:
- Jag följer med! Jag har ingenting emot äventyr.
- Tackar, och du kommer inte ångra det, sa Pierre.
- Javisst svarade jag.
Nästa dag packade jag det allra nödvändigaste. Jag gick till hamnen och steg ombord på skeppet Elisabeth II.
Vi åkte båt i flera veckor och flera veckor och plötsligt var vi framme vid Mexico.
Där hittade jag en herrelös hund! Honom tog jag med mig och kallade Albert.
Vi åkte vidare och plötsligt en dag blev det oväder.
- Jean, kan du gå och varna dem andra, sa sjökaptenen Pierre.
- Ja, sir.
Plötsligt kom en jättestor våg emot det lilla skeppet. Alla var tvungna att hoppa i vattnet.
Plötsligt slog jag skallen i en sten och allt blev mörkt!
När jag vaknade var jag på fast mark och bredvid mig skällde Albert.
Jag och Albert gick runt för att utforska landet.
Jag blev plötsligt förskräckt. Detta var en ö,en öde ö!
Och jag måste klara mig själv.
När jag gick ner till viken såg jag en stor koffert. I kofferten hittade jag en radio, kläder, mat, tallrikar, bestick m.m. Jag tänkte att det inte var så farligt trots allt. Jag letade efter torrt gräs och lera för att kunna bygga mig en hydda. Jag hittade material och började bygga hyddan.
Efter en dag var hyddan klar och jag och Albert tog in sakerna, maten och sånt. Senare somnade vi! Veckorna gick och blev till månader. Alla dessa dagar sysslade jag med att jaga, göra fint i hyddan och tillverka saker.
Nu har det gått fem år och jag har vant mig här.
- Albert, nu tycker jag vi ska ge ön ett namn!
- Voff, skällde Albert instämmande.
De närmaste dagarna funderade jag på vad ön skulle heta.
- Nu vet vad vi kan kalla ön. Vi kallar den för Jean-Albert ön.
Åren gick och jag kände mig ensam. Men jag tänkte att jag kunde skatta mig lycklig. Min familj hade däremot rövats bort en dag i Frankrike
En dag vaknade jag och hörde röster. Jag och Albert gick ut och gissa vem som stod där? Min familj!
- Vi lyckades fly, sa pappa och mamma. De berättade vad de varit med om och jag med. Vi bestämde oss för att bo kvar på ön. Åren gick och människor flyttade till ön och nu var inte ön en "öde ö" längre...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar